Kärnvapenavskräckning: Den USA-israeliska militära aggressionen öppnar för en debatt i Iran om att göra det otänkbara legitimt!

Den iranske analytikern och akademiska forskaren Nahid Poureisa, med inriktning på Västasien och Kina speglar nu debatten i Iran som kan öppna för det som USA-Israel säger sig vill förhindra; ett iranskt kärnvapenprogram

USA:s och Israels militära aggressionen mot Iran har fått vittgående konsekvenser som sträcker sig långt bortom slagfältet. Enligt Poureisas analys har attackerna, som skedde mitt under pågående förhandlingar, gett legitimitet åt just de utfall de syftade till att förhindra – och därmed omformat tre parallella utvecklingslinjer samtidigt.

För det första har Irans kärnvapenpolitik skiftat. En religionsedikt som länge förbjöd kärnvapen ifrågasätts nu alltmer öppet, från fredagsböner till parlamentet. Framstående politiska figurer och miljontals iranier kräver en ny försvarsdoktrin, och krav på utträde ur NPT (icke-spridningsavtalet för kärnvapen) blir alltmer framträdande.

För det andra har kriget påskyndat Irans förskjutning österut. Ryssland framträder som den främsta förmånstagaren, med ett allt tätare strategiskt och ekonomiskt samarbete kring gasledningar och transportkorridorer som gör länderna alltmer ömsesidigt beroende.

För det tredje har krigets ekonomiska kostnader – främst stigande oljepriser – slagit tillbaka mot USA:s inrikespolitik. Inför mellanårsvalen 2026 närmade sig oljepriset 120 dollar per fat, vilket höll inflationen uppe och pressade hushållen. Demokraterna tog kontroll över både senaten och representanthuset, och republikanerna – däribland JD Vance – pekade ut kriget som den avgörande orsaken.

Sammantaget visar de tre utvecklingslinjerna på en gemensam logik: kostnaderna för militär aggression kan i en sammankopplad värld till slut nå angriparens egen dörr, ofta på oväntade sätt.

Från Kuba till Iran

Nedan Poureisas uppriktiga analys som borde vara en varningsklocka för de mäktiga krafter, såväl i Washington, Tel Aviv som i Bryssel tror att de med munväder och bomber kan få den persiska nationen och folk till underkastelse, som om vi hade gått tillbaka i historien då kolonialmakterna delade upp världen mellan sig. Är det något de två krigen har bekräftat är att ”Iran är inte Venezuela”, som han uttryckte saken i en intervju, Irans utrikesminister.

Däremot har de två krigen tvingat folken i världen att tänka om.

Varför talar Trump nästan kärleksfullt med Demokratiska Folkrepubliken Koreas ledare medan samma politiska psykopat belägrar Kuba med målet att svälta folket till underkastelse?

I oktober 1962 accepterade Kuba Sovjetunionens tillbakadragandet av kärnvapen som just hade installerats på ön som ett avskräckande försvarsvapen mot en NY invasion av Kuba, en repetition av den invasion som USA organiserade i april 1961 i Grisbukten.

I dag står Iran inför ett liknande dilemma. Producera en bomb för att avskräcka folkmordets två utövare eller kan världen förmå de två att ingå en varaktig fred som inte går att sabotera. Trump vägrade certifiera avtalet (JCPOA) om Irans kärnenergiprogram i oktober 2017 och den 8 maj 2018 beslutade han att USA skulle dra sig ur avtalet.

Tre tomahawksmissiler raderade ut lågstadieskolan i Minab den 28 februari 2026 och 168 människor, majoriteten skolelever, massakrerades. Döm inte ett angripet folk som vägrar falla på knä inför angriparen om du inte själv befinner dig i samma situation.

Dick Emanuelsson

 

Kärnvapenavskräckning: Den amerikansk-israeliska militära aggressionen mot Iran gjorde det otänkbara legitimt

Den amerikansk-israeliska aggressionen mot Iran har eldat på krav på kärnvapenavskräckning, fördjupat Teherans strategiska band med Moskva och utlöst ekonomiska motreaktioner som omformat amerikansk inrikespolitik och lett till mellanårsvalförluster för republikanerna.

Av Nahid Poureisa

Från Studentdagen den 13 Aban i Iran, där folkmassor skanderade krav på Donald Trumps död och hämnd och bar paroller som förklarade att ”kärnvapenavskräckning är vår omistliga rättighet”, till Vladimir Putins möte i Kreml med Mohsen Rezaei och republikanernas historiska nederlag i de amerikanska mellanårsvalen – krigets spridningseffekter omformar tre utvecklingslinjer samtidigt.

Dessa utvecklingslinjer omfattar gränserna för Irans kärnvapenpolitik, djupet i det rysk-iranska strategiska partnerskapet och den ekonomiska kalkylen i amerikansk inrikespolitik.

Underliggande i de tre finns en dynamik som upprepade gånger förstärkts, nämligen att den amerikansk-israeliska militära aggressionen ger legitimitet åt just de utfall den syftar till att förhindra.

Urholkningen av kärnvapentabut:

Från marginellt krav till debatt inom etablissemanget

Under decennier begränsades Irans kärnvapenpolitik av en religiös edikt utfärdad av ledaren för den islamiska revolutionen, ayatolla Seyyed Ali Khamenei, som förbjöd utveckling och användning av kärnvapen.

I dag höjs dock röster från fredagsbönens predikstolar till gatudemonstrationer som uppmanar ledarskapet att överge sitt långvariga åtagande att inte utveckla kärnvapen. Miljontals iranier, tillsammans med lagstiftare och politiska figurer, kräver alltmer en beslutsam och snabb förändring av landets försvars- och kärnvapendoktrin.

På högsta politiska nivå blir förskjutningen allt tydligare. Irans sekreterare för det högsta nationella säkerhetsrådet, generalmajor Mohsen Rezaei, sade i en intervju i statlig television att ledarskapet diskuterade huruvida man skulle behålla sin kärnvapendoktrin från före kriget.

”Inget nytt beslut har fattats ännu”, sade han. ”Men naturligtvis är frågan nu om vi vill behålla samma doktrin som vi hade före kriget.”

Krav på att Iran ska dra sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT), som en gång var begränsade till den politiska marginalen, blir också alltmer framträdande i nationella medier.

I parlamentet har framstående figurer anslutit sig till debatten och hävdat att om Iran hade kärnvapen skulle dess motståndare inte våga attackera landet eller rikta in sig på dess ledare och vanliga medborgare, inklusive skolbarn.

Ebrahim Rezaei, ledamot av parlamentets nationella säkerhets- och utrikespolitiska kommission, sade i sina senaste uttalanden att även innan kriget påtvingades Iran, stödde 70 procent av iranierna tanken att skaffa kärnvapen som ett medel för att säkerställa avskräckning.

 

DEN UNDERLIGGANDE UPPFATTNINGEN blir allt tydligare: utan den ultimata avskräckningen kan Iran förbli sårbart för attacker från USA och Israel när som helst. Trump själv förstärkte denna uppfattning när han vid ett republikanskt konvent i september sa, att om Iran hade ett kärnvapen skulle han ”ringa ledaren artigt”.

Den strukturella konsekvensen är slående. Före attackerna i juni 2025 uppskattade IAEA att Iran hade 440 kg uran anrikat till 60 procents renhet, ett kort steg till de 90 procent som krävs för vapengradigt uran. Inget annat land har anrikat till en sådan nivå utan att producera ett vapen.

Cirka 42 kg räcker för ett vapen om det anrikas ytterligare; Irans lager är ungefär tio gånger så stort. Inspektörer drogs tillbaka efter den amerikansk-israeliska aggressionen och har sedan dess inte haft tillgång till Irans fyra deklarerade anrikningsanläggningar. IAEA:s rapport från september 2026 säger att man inte kan fastställa lagrets storlek eller plats. Iran producerade inga kärnvapen, men attackerades ändå.

För antiimperialistiska grupper globalt utgör de oprovocerade och olagliga amerikansk-israeliska attackerna, särskilt de som inträffade under pågående kärnebergiförhandlingar, en grov negation av principen att suveräna stater har rätt till självförsvar.

När diplomati bevisas vara ineffektivt medan bomberna faller, får kärnvapen som ”den ultimata försäkringen” förnyad legitimitet inom den antiimperialistiska diskursen. Detta är inte ett enkelt stöd för spridning; det är ett erkännande av ett strukturellt dilemma.

I en ordning där en kärnvapenmakt kan lansera förebyggande attacker mot en stat mitt under förhandlingar, betraktas kärnvapenupprustning som ett rationellt överlevnadsval.

Rysk-iransk sammanbindning:

Från strategiskt partnerskap till substantiellt ömsesidigt beroende

Kriget mot Iran har påskyndat landets förskjutning österut, där det villkorslösa Ryssland framträder som dess främsta allierade. Den 5 november 2026 träffade Rezaei, ordförande i Irans nationella säkerhetsråd Putin i Kreml och överlämnade ett meddelande från ledaren för den islamiska revolutionen, ayatolla Seyyed Mojtaba Khamenei.

Deras diskussioner fokuserade på det pågående kriget, Irans sju villkor för att inleda förhandlingar med USA, en naturgasledning från Ryssland till Iran och ett kontrakt för att bygga järnvägslinjen Rasht-Astara.

Betydelsen av denna agenda går långt bortom det symboliska språket i ett ”strategiskt partnerskap”. Gasledningen skulle inte bara bidra till att lindra Irans energibrist utan också positionera landet som en transitkorridor för rysk gas till grannstater, vilket ytterligare sammanflätar de två ländernas energiintressen.

Transportkorridoren skulle samtidigt integrera Iran i ett regionalt logistiknätverk som är mindre exponerat för västerländska sanktioner. I en tid då kriget ytterligare isolerar Iran från det internationella systemet, bär dessa alltmer bindande ekonomiska band existentiell brådskande karaktär.

Ekonomisk motreaktion och valuppgörelse:

Vances ”begränsa förlusterna”

Krigets mest direkta ekonomiska överföringsmekanism har varit oljepriserna, som närmade sig 120 dollar per fat på tröskeln till mellanårsvalen.

Brent råolja hade nått en högsta nivå i slutet av oktober på nära 118 dollar, medan terminer hoppade till 106,61 dollar den 3 november, dagen innan amerikanerna gick till valurnorna, efter nya amerikanska attacker mot Irans Qeshm-ö. OPEC:s korgpris hade legat på 115,86 dollar i slutet av oktober.

För amerikanska hushåll höll bränslekostnaderna på dessa nivåer inflationen uppe, pressade realinkomsterna och lämnade Federal Reserve med litet utrymme att sänka räntorna.

De politiska konsekvenserna av denna ekonomiska kedja blev uppenbara den 3 november 2026. Demokraterna återtog kontrollen över både senaten och representanthuset och säkrade minst 54 senatsplatser och 248 platser i representanthuset, enligt prognoser.

Resultatet överträffade förväntningarna på en ”blå våg”, och vissa beskrev det som en ”blå tsunami”. Trump själv – liksom hans nära medarbetare och barn – medgav att kriget mot Iran och den resulterande ökningen av bensinpriserna hade bidragit till nederlaget.

JD Vances svar var särskilt direkt. I ett långt inlägg på X morgonen efter valet skrev han: ”Den verkliga anledningen till att vi förlorade är uppenbar för nästan alla. Anledningen till att vi förlorade är kriget”. Han tillade: ”Om du vill hävda att det var värt det, att förlora senaten under de kommande sex åren var värt det, gör då det”.

 

MED STÖD AV FOKUSGRUPPSFORSKNING beskrev Vance fyra prioriteringar för republikaner som söker att vinna tillbaka missnöjda väljare: att avsluta kriget, att ta itu med levnadskostnader och inflation, att sätta Amerika först och att förändra landets relation till den israeliska regimen.

Vances uppmaning att ”begränsa förlusterna” har brett tolkats som ett försök att positionera sig för en presidentvalskampanj 2028. Men den bredare betydelsen ligger någon annanstans: ett krig i Västasien, överfört genom det vardagliga ekonomiska trycket av högre oljepriser, blev en faktor som omformade maktbalansen i den amerikanska kongressen.

Republikanska lagstiftare letar nu efter syndabockar, där krigssekreterare Pete Hegseth framträder som ett mål och Marco Rubio rapporteras möta press att avgå.

Trump själv tillskrev nederlaget att han ”inte stod på valsedeln”. Oavsett de konkurrerande förklaringarna till resultatet har valet blottlagt de inrikespolitiska kostnaderna för en utländsk militär offensiv som bidrog till stigande bränslepriser och levnadskostnader.

Utvecklingslinjer och den enhetliga logiken i spel

Sammantaget avslöjar dessa tre utvecklingslinjer en gemensam underliggande logik. Den amerikansk-israeliska militära aggressionen undergrävde det strategiska skälet för Irans kärnvapenåterhållsamhet och förvandlade ett vapenprogram som en gång behandlades som tabu till ett alltmer diskutabelt politiskt alternativ.

I global antiimperialistisk diskurs försvagade attackerna också den moraliska kraften i icke-spridningsnormerna och gav ny tyngd åt argumentet att ”suveräna stater behöver kärnvapen för att överleva”.

Ekonomiskt överfördes krigets kostnader genom energipriser till befolkningar runt om i världen, inklusive amerikanska väljare, vilket bidrog till en valmässig motreaktion.

Iran sökte medvetet driva kostnaderna för aggressionen tillbaka in i USA-imperialismens inrikespolitik. Republikanernas nederlag är inte slutpunkten för denna dynamik, utan dess tydligaste demonstration av att kostnaderna för militär aggression i en djupt sammankopplad värld till slut kan nå angriparens egen dörr, ofta på oväntade sätt.

Detta är den framväxande berättelsen om Irans uppkomst som en makt formad av krigets aska och blod.

Källa: https://www.presstv.co.uk/Detail/2026/11/08/780241/nuclear-deterrence-the-us-israeli-military-aggression-against-iran-made-the-unthinkable-legitimate

* Nahid Poureisa är en iransk analytiker och akademisk forskare med inriktning på Västasien och Kina.

Läs mer:

fredag 6 november 2026

Tucker Carlson: USA kan komma att inleda en kärnvapenattack mot Iran inom de närmaste dagarna

https://irandickema.blogspot.com/2026/11/tucker-carlson-usa-kan-komma-att-inleda.html

onsdag 4 november 2026

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen”

https://irandickema.blogspot.com/2026/11/hur-fornyad-amerikansk-israelisk.html

söndag 25 oktober 2026

”Iran kommer att attackera israeliska kärnkraftsanläggningar om dess egna attackeras”

https://irandickema.blogspot.com/2026/10/iran-kommer-att-attackera-israeliska.html

 

Det gula fältet visar hur långt avfallet kan nå.

Tucker Carlson: USA kan komma att inleda en kärnvapenattack mot Iran inom de närmaste dagarna

AV DICK EMANUELSSON

STOCKHOLM / 2026-11-06 / ”Personer som följer situationen noga säger att Trump sannolikt kommer att fatta beslut senast nästa helg om huruvida han ska använda kärnvapen eller inte”, , skrev Carlson på sitt X-konto den 1 november.

USA-journalisten Tucker Carlson antyder och hänvisar till källor med insyn i frågan, att USA kan komma att inleda en kärnvapenattack mot Iran inom de närmaste dagarna.

Att Iran var den verklige vinnaren i USA-valet, i allians med det palestinska motståndet, är det få som ifrågasätter. Trumps krigskalkyler och hans krigsminister, som ingen kan anklaga för att representera en högre form av intelligens gick bet på att knäcka `nöten´ Iran, såväl militärt men framför allt politiskt.

En stor del av ungdomen i USA har med hjärtat och hjärnan öppet stött den palestinska motståndskampen mot folkmordets koloniala Israel, medan den äldre arbetande befolkningen röstade med magen och plånboken, där höga bränslepriser på 115-120 dollar per fat som orsakades av Irans kontroll av Hormozsundet, har medfört en katastrof för många ES-familjers ekonomin.

Militärt har det oprovocerade barbariska kriget mot Iran också inneburit ett dråpslag. I juni 2025 och ännu mer från den 28 februari i år tills ett darrigt eld-upphör 40 dagar senare kunde inte Trump knäcka Iran. I stället enades det persiska folket kring sin regering för att göra motstånd mot den person som tror att han är ”Planetens Monark”, arrogant och rent av för jä-ig i folks ögon. Saldot stod att läsa på nyhetstablåerna på morgonen den 5 november.

Den sionistiska lobbyn bakom

Tucker Carlson tvekar inte det minsta med att peka ut den kraft som driver på ett kärnvapenkrig mot Iran:

”Under press från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kan Trumps administration vara bara några dagar från att inleda en kärnvapenattack mot Iran. Målet skulle vara berget Pickaxe i centrala Iran, där israelisk underrättelsetjänst hävdar att den iranska regeringen har återupptagit sitt kärnvapenberikningsprogram”.

”Personer som följer situationen noga säger att Trump sannolikt kommer att fatta beslut senast nästa helg om huruvida han ska använda kärnvapen. Det vill säga den 7 november, om sex dagar. Man måste ändå erkänna att han åtminstone tvekar”, tillade han.

Carlson förklarade att inga konventionella vapen i USA:s arsenal kan penetrera den solida graniten för att förstöra de tunnlar där USA och Israel hävdar att berikningen äger rum. ”Det enda militära alternativet är en kärnvapenattack, något som Netanyahu envist har drivit på för. 'Bibi [Benjamin Netanyahu] ringer Trump varje dag för att prata om detta', kommenterar en välunderrättad observatör”, hävdade Carlson.

Berget Pickaxe i centrala Iran. Den enda stat i Mellanöstern som har kärnvapen, enligt Sipri är Israel, uppskattningsvis 100 kärnstridsspetsar. Trump bröt ensidigt avtalet med IAEA 2018. Israel har inte ratificerat några avtal om icke-spridning och vägrar låta IAEA besöka dess kärnenergikomplex. 

Netanyahu ”trängd och desperat”

Samtidigt påpekade han att Netanyahu själv ”befinner sig trängd och desperat” efter förra veckans valresultat och ”inte kan bilda regering om inte Trump ingriper direkt i israelisk politik”. Om han upphör att vara premiärminister ”kommer han att möta vanära, rättsliga utredningar och möjligen fängelse”, hävdade Carlson.

Övriga historiska allierade till USA i Mellanöstern är ”skräckslagna” inför utsikten av ytterligare krigseskalering, uppgav Carlson. Han säger att Netanyahu den 27 september i hemlighet reste till Abu Dhabi för att försöka övertyga Förenade Arabemiraten att ansluta sig till hans ansträngningar för en avgörande attack mot Iran, och att emiratierna vägrade.

”Tredje världskriget skulle vara oundvikligt”

”Det radioaktiva nedfallet från en markexplosion vid berget Pickaxe skulle förorena Persiska viken och förgifta vattenförsörjningen för 100 miljoner människor”, tror Carlson.

Men enligt en karta som publicerades i dagarna visar den att avfallet kan nå så långt som bort till Indien och Pakistan. Dessutom varnar Carlson för att en amerikansk attack skulle skapa ett farligt prejudikat som kan förvärra situationen globalt. ”Efter den första kärnvapenattacken skulle det tredje världskriget vara oundvikligt. Det skulle bli ett kort och avgörande krig”, avslutade Carlson.

Trump hotade under ett möte i New York med företrädare för länder i Mellanöstern vid sidan av FN:s generalförsamling den 22 september med att attackera berget Pickaxe i Iran om Washington upptäcker aktivitet på platsen. ”Vi kanske måste spränga berget Pickaxe i luften. Vi ser inte mycket aktivitet där, men om vi gör det kommer vi att spränga det omedelbart”, uttryckte USA:s president.

Språkröret för det iranska revolutionsgardet, Hossein Mohebbi, reagerade med att förklara att Iran kommer att försvara sig med kraft om USA attackerar platsen.

– Jag kan inte uttala mig om huruvida det finns något vid berget Pickaxe, men om USA skulle vilja attackera vårt land vid någon punkt, vare sig vid berget Pickaxe eller någon annanstans, kommer vi att försvara oss kraftfullt, sade han.

Ingen tvekar på sanningshalten av hans ord, inte minst generalerna i Pentagon som tillsammans med CIA rekommenderade Trump att INTE attackera Iran förra året.

Kritisk granskning av ”möjligheten att Trump och Netanyahu använder kärnvapen”

Netanyahus ”desperation” förklarar hans motiv men inte Trumps beslut

Carlsons analys av Netanyahus inrikespolitiska dilemma har visst stöd. Efter valet förlorade Netanyahus block sin majoritet, 53 mandat mot de 61 som krävs för majoritet, och oppositionsblocket har svårt att bilda regering, vilket gör att Netanyahu kan fortsätta som övergångspremiärminister men står inför allvarliga rättsliga risker. Men Netanyahus behov av krig för att överleva politiskt är inte detsamma som att Trump är villig att förse honom med ett kärnvapenkrig. Att använda kärnvapen mot Iran skulle vara den första kärnvapenanvändningen i strid sedan 1945, och skulle oåterkalleligt förändra den globala strategiska balansen – detta ligger långt utanför ramen för ”hjälpa en allierad att behålla makten”.

Skrämselballong från den egna administrationen” är en rimlig tolkning. Carlson är inte vilken röst som helst – han är en före detta Fox News-profil med direktlinje till Trumps krets, och hans inlägg på X fungerar ofta som ett slags testballong: man släpper ett extremt scenario, ser hur marken reagerar, och kan sedan antingen backa (”det var aldrig på tal”) eller eskalera (”vi har varit tydliga hela tiden”). I det här fallet är det dessutom anmärkningsvärt att Carlson själv skriver att Trump ”åtminstone tvekar” och lyssnar på Vance och Witkoff – det är knappast ett hot, utan snarare en intern påtryckning riktad mot Netanyahu. Budskapet kan alltså vara dubbelt: utåt avskräckning, inåt markering att Netanyahu pressar för hårt.

”I Trumps fall kan man inte utesluta något” är också sant, men det bör preciseras. Det som gör Trump oberäknelig är inte i första hand att han skulle vilja använda kärnvapen – han har tvärtom upprepade gånger sagt nej, och hans instinkt är affärsmässig: ett kärnvapenkrig är den sämsta tänkbara affären, med globalt fördömande, kollapsade marknader och ingen ”vinst” att skryta med. Det oberäkneliga ligger snarare i tröskelhanteringen: han kan mycket väl godkänna en begränsad konventionell strike mot Pickaxe, eller en ”signalattack” någon annanstans, och sedan låta retoriken glida. Risken är inte att han vaknar en morgon och trycker på knappen, utan att en eskalerande spiral – israelisk press, iransk vedergällning, ett misstag i luften – gradvis flyttar gränsen för vad som känns ”proportionerligt”.

LÄS MER:

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen”
https://dickema.com/hur-fornyad-amerikansk-israelisk-aggression-mot-iran-kan-satta-israels-karntekniska-infrastruktur-i-skottlinjen/

”Iran kommer att attackera israeliska kärnkraftsanläggningar om dess egna attackeras”
https://dickema.com/iran-kommer-att-attackera-israeliska-karnkraftsanlaggningar-om-dess-egna-attackeras/

 

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen”

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärnkrafts infrastruktur i skottlinjen”

Förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Irans kärntekniska anläggningar kan utlösa starkare vedergällning och blottlägga Israels hemliga kärntekniska infrastruktur för förkrossande iranska robotangrepp, skriver Arman Shariati, på den iranska tevekanalen Press-TV.

Trump och Netanyahu har metodisk och systematiskt hävdat, till skillnad mot IAEA, att Iran är på väg att skaffa sig kärnvapen, trots att inga som helst bevis finns för denna anklagelse.

Shariati citerar det av hela världen erkända och Sverigebaserade Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) som i januari 2026 ”förfogade Israel över cirka 90 kärnstridsspetsar, jämte lager av klyvbart material som potentiellt räcker för att producera en betydligt större arsenal. Reaktorn, som byggdes med franskt bistånd och varit i drift sedan tidigt 1960-tal, är en tungvattenanläggning med naturligt uran, historiskt förknippad med produktion av plutonium och tritium. Dess roll inom Israels kärntekniska program har länge varit föremål för öppna källors analyser och internationell granskning” [1].

Nej till icke-spridningsavtalet

Shariati konstaterar också att det israeliska Dimona-komplexet aldrig har placerats och gått under IAEA:s radar och säkerhetsövervakning. Tvärtom har Israel konsekvent vägrat att ansluta sig till icke-spridningsavtalet, och platsens militära karaktär har dolts från internationell inspektion i sex decennier.

Ansvaret för ett eventuellt utsläpp, vid en iransk vedergällningsaktion, skulle enligt detta synsätt falla helt på den regim som i hemlighet byggde en vapenanläggning undandraget från all internationell säkerhetsövervakning i öknen.

Det handlar om Bödel och offer, Orsak och Verkan.

Det bör varje ”social kommunikatör”, som vi journalister kallas ha framför näthinnan nu när Trump, fullständigt ansvarslöst tre gånger om dagen gör uttalanden om kommande krig mot det folk och stat som vann 1:a ronden mot mannen i Vita Huset som gick ett förkrossande valnederlag till mötes den 3 januari 2026 efter att ha brutit alla sina vallöften om fred i världen och en blomstrande ekonomi. Jo, för det militärindustriella komplexet har det varit ett rent ”Klondyke” att göra slut på stora militära reserver i ett krig mot Iran som, om det utlöses en tredje gång, kan sluta med en förskräckelse, som såväl CIA som Pentagon varnade Trump för redan innan det första kriget i juni 2025.

En atombomb?

Men, donatorerna från den sionistiska lobbyn i USA är de som fattar det avgörande beslutet, menade den spanske journalisten och historikern Cesar Vidal, bosatt i USA sedan många år. De är i samspel med Netanyahu som ”varje dag ringer Trump och kräver att han ska gå i krig mot Iran [2].

Tucker Carlson å sin sida, säger sig ha anonyma insidekällor som påstår att Trumps sista utväg är att atombomba Pickaxe Mountain. Sist gång fälldes 14 bomber utan större inverkan på anläggningen. En atombomb över denna anläggning öppnar inte bara för en legitimering av användandet av kärnvapen, och de må kalla dem taktiska kärnvapen eller vad de vill, utan för ett tredje världskrig som ingen av planetens stater och folk överlever.

Psykopaten i Vita Huset leker definitivt, inte med elden utan med världens framtid.

Dick Emanuelsson

KLICKA FÖR STORT FORMAT

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen”

Av Arman Shariati, Press-TV [3]

Under det 12 dagar långa påtvingade kriget i juni förra året slog israeliska flygplan, följda av amerikanska B-2-bombplan, i snabb följd till mot Khondab-reaktorn, anrikningsanläggningen i Natanz, anrikningsanläggningen i Fordow och kärnteknikcentret i Isfahan. Enbart den så kallade ”Operation Midnight Hammer” uppges ha omfattat användning av minst fjorton GBU-57A/B bunkerbrytande bomber och ubåtsavfyrade Tomahawk-robotar mot de tre iranska anläggningarna i centrala Iran.

Under det 40 dagar långa påtvingade krig som inleddes i februari i år attackerades iranska kärntekniska anläggningar ännu en gång, bland annat Khondab-reaktorn nära Arak – i det mest öppet deklarerade och olagliga angreppet mot IAEA-säkerhetsövervakad kärnteknisk infrastruktur i modern historia.

Aldrig tidigare hade de deklarerade, övervakade och fredliga kärntekniska och vetenskapliga anläggningarna i en icke-kärnvapenstat som är part i icke-spridningsavtalet (NPT) attackerats så öppet av kärnvapenbeväpnade rouge-entiteter, medan IAEA-kameror och -sigill installerade på platserna dokumenterade mörkret som sänkte sig över några av världens mest noggrant övervakade anläggningar.

Den islamiska revolutionens ledare, ayatolla Seyyed Ali Khamenei, som hade utfärdat en religiös dom mot kärnvapen, martyriserades i de inledande attackerna i 2026 års krig. Iran avbröt snabbt sitt samarbete med IAEA i juli 2025 och har ännu inte återupptagit det fullt ut, mot bakgrund av fortsatt amerikansk krigshets och FN:s kärnkraftsorgans icke konstruktiva och politiska hållning.

Efter det internationella tystandet inför det oprovocerade och olagliga aggressionskriget mot Iran, och misslyckandet med att tvinga Teheran till kapitulation, diskuterar de amerikanska och israeliska regimerna nu öppet ytterligare attacker mot iranska anläggningar, där namnet ”Pickaxe Mountain” allt oftare nämns som ett potentiellt mål.

Natanz-anläggningen och bergskammen som kallas Kuh-e Kolang Gaz Lā, eller ”Hackeberget”, ligger ungefär 1,5–2 km söder om denna. Analytiker bedömer att det nya tunnelkomplexet ligger begravt cirka 100 meter in i graniten.

Nästa mål, och varför bombning av
det inte kommer att spela någon roll

Pickaxe Mountain, även känt som Kuh-e Kolang Gaz Lā, är en hård granitås belägen cirka två kilometer söder om Natanz, i provinsen Isfahan. Iran har tillbringat år med att gräva ut ett omfattande tunnelsystem under åsen, uppskattat att sträcka sig cirka 100 meter under jord – omkring 20 meter djupare än Fordow.

USA:s president Donald Trump har upprepade gånger hotat att bomba platsen. I oktober 2026 hävdade han offentligt att Washington övervakar aktivitet vid Pickaxe Mountain och tre andra platser, och sade till reportrar att han inte utesluter ännu en militär kampanj, kanske ”ännu en liten Epic Fury”.

Irans svar har varit entydigt: varje attack mot Pickaxe Mountain kommer att mötas med ett avgörande och förkrossande svar. Men det finns ett djupare problem med hela premissen för en sådan kampanj, ett som arkitekterna bakom de två tidigare krigen aldrig har behandlat på ett tillfredsställande sätt.

Ett lands kunskap om urananrikning och centrifugproduktion kan inte förstöras genom bombning. Även en lyckad attack mot Pickaxe Mountain – ett högst osäkert scenario med tanke på anläggningens djup och den omgivande graniten – skulle göra föga för att eliminera Irans inhemska och ogenomträngliga kärntekniska kapacitet. De viktigaste komponenterna i den kapaciteten är dess utbildade personal, tekniska dokumentation och industriella know-how, vilka alla har blivit djupt institutionaliserade i hela landet.

Irans dokumenterade
kapacitet och tydliga varning

Irans varning vilar inte enbart på retorik utan på det militära facit från de två tidigare krigen. I mars 2026, efter israeliska attacker mot iranskt territorium och kärntekniska anläggningar, slog iranska ballistiska robotar mot områden kring Dimona och Arad i de södra delarna av de ockuperade (palestinska) territorierna. Även om robotarna inte var avsedda att penetrera Shimon Peres Negev Nuclear Research Center, träffade de strukturer bara några kilometer från reaktorn – en tydlig varning.

I en annan demonstration av sin räckvidd slog iranska robotar till mot Bazan-oljeraffinaderiet i Haifa. 2025 års 12-dagarskrig hade redan visat en liknande förmåga, då ett iranskt robotangrepp orsakade omfattande skador på Haifas raffinaderi och tvingade fram ett driftstopp.

I mars föll iranska robotar nära Dimona som vedergällning för de israeliska anfallen.

Det som gör denna utveckling militärt betydelsefull är misslyckandet för den omfattande försvarsarkitektur som utformats just för att förhindra sådana vedergällningsattacker. Israels flerlagers luftförsvar, inklusive Arrow-2 och Arrow-3, David's Sling, USA-levererade THAAD-batterier, Patriotsystem och amerikanska Aegis-utrustade krigsfartyg i Medelhavet, är integrerat med mark- och rymdbaserade system för tidig varning och spårning. Det är utan tvekan den mest sofistikerade och dyraste luftförsvarsarkitektur som någonsin satts in. Ändå lyckades Iran avfyra precisionsstyrda ballistiska robotar med fast bränsle mot känsliga platser inne i de ockuperade territorierna med ett relativt litet antal projektiler.

Det operativa facit från mars 2026, inklusive raffinaderiangreppet och demonstrationen av roboträckvidd nära Dimona, besvarade en kritisk fråga: Teheran har förmågan att penetrera israeliskt försvar och slå mot strategiskt känsliga platser. Hittills har man avstått från att direkt träffa Dimona-reaktorn själv. Den återhållsamheten bör förstås ses som ett strategiskt val, inte som bevis på oförmåga att nå anläggningen.

Varför Dimona inte är Fordow

Debatten i västerländska huvudstäder om Irans sårbarhet för bunkerbrytande bomber har en till stor del förbisedd motpart: Israels egna strategiska sårbarheter. Iran är ett vidsträckt land, cirka 1,6 miljoner kvadratkilometer stort, med sin fredliga och vetenskapsinriktade kärntekniska infrastruktur utspridd över många platser, inklusive Natanz, Fordow, Isfahan, Arak, Bushehr-kusten och på senare tid Pickaxe Mountain. Dessa anläggningar är åtskilda av hundratals kilometer, vilket gör landets kärntekniska infrastruktur geografiskt utspridd och svårare att slå ut genom en koncentrerad och flerlagrad militär aggression.

De israeliskt ockuperade territorierna är jämförelsevis mindre till ytan och regimens kärntekniska infrastruktur är betydligt mer koncentrerad. Dess huvudsakliga kärntekniska anläggning ligger vid Shimon Peres Negev Nuclear Research Center, cirka 13 kilometer från staden Dimona. Enligt öppna källors analyser och uttalanden från experter bekanta med platsen består komplexet av flera strukturer, så kallade Machon-anläggningar, fördelade över ett område på cirka 36 kvadratkilometer i Negev. Anläggningen omges av omfattande militär infrastruktur, inklusive elektrifierade stängsel, patrullvägar och luftförsvarssystem.

I januari 2026 uppskattade Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) att Israel förfogade över cirka 90 kärnstridsspetsar, jämte lager av klyvbart material som potentiellt räcker för att producera en betydligt större arsenal. Reaktorn, som byggdes med franskt bistånd och varit i drift sedan tidigt 1960-tal, är en tungvattenanläggning med naturligt uran, historiskt förknippad med produktion av plutonium och tritium. Dess roll inom Israels kärntekniska program har länge varit föremål för öppna källors analyser och internationell granskning.

Den strategiska poängen är inte att Iran nödvändigtvis skulle behöva förstöra Dimona-komplexet helt och hållet. Snarare skapar koncentrationen och det inbördes beroendet i Israels kärntekniska infrastruktur sårbarheter av ett annat slag än dem som Iran står inför. Störningar i kritisk stödinfrastruktur, industriell kapacitet och tillhörande anläggningar kan få konsekvenser som sträcker sig långt bortom den omedelbara skadan och potentiellt påverka kontinuiteten i Israels kärntekniska program i åratal.

Reaktorn och dess stödinfrastruktur

Tungvattenreaktorn intar en central plats i utvecklingen av Israels kärntekniska program. Dess drift är beroende av ett bredare nätverk av stödinfrastruktur, industriell kapacitet, underhållssystem och specialiserade anläggningar. Dessa funktioner är sammankopplade, vilket innebär att den övergripande anläggningens motståndskraft inte enbart beror på skyddet av reaktorn i sig utan också på att det vidare komplexet fortsätter att fungera.

Denna åtskillnad är viktig när man jämför Irans och den israeliska regimens strategiska sårbarheter. Kärnteknisk infrastruktur definieras inte enbart av det fysiska skyddet av en reaktor eller anrikningsanläggning. Den omfattar också de industriella, vetenskapliga och logistiska system som upprätthåller ett lands kärntekniska kapacitet över tid.

Satellitbild av Dimona-reaktorblocket, där kyltornet, byggnaden för lyftutrustning/arbete och lagring, samt anläggningarna för avfallsbassänger är markerade med färgade ramar.

Upparbetnings- och komponentkomplexet

Detta är hjärtat i det israeliska kärnvapenprogrammet. Upparbetningsanläggningen utvinner plutonium ur Dimonas avfall, jämte produktion av litiumdeuterid- och berylliumkomponenter för kärnvapen. Utbyggnaderna runt omkring är också operativt betydelsefulla.

Satellitbild av upparbetnings- och komponentkomplexet

Litium- och bränslestavsproduktion

Detta är en till stor del ytlig anläggning som producerar rålitium och litiumdeuterid för den föregående anläggningen, samt de naturliga uranbränslestavar som försörjer Dimona-reaktorn. Eftersom så mycket av den ligger ovan jord är den bland de mer exponerade noderna på platsen.

Produktion av litium och bränslestavar

Vattenrening och uranåtervinning

Denna anläggning behandlar avloppsvatten från upparbetningskomplexet och återvinner uran ur det. Förlust av den försämrar indirekt upparbetnings- och komponentkomplexets drift.

Andra anläggningar i Shimon Peres-komplexet omfattar aluminiumbeklädnadsproduktion för bränslestavar, laser- och gascentrifuganrikning, produktion av utarmat uranmetall samt forsknings- och utvecklingsfunktioner. Öppna källors analyser identifierar ytterligare högvärdiga punkter bland dem vars förlust skulle få följder för hela komplexet.

Den inneboende svagheten

Dimona-komplexet är inte bara en reaktor som kan stängas av eller göras irrelevant genom en enda attack. Det är en integrerad kärnteknisk anläggning som omfattar flera funktioner kopplade till lagring av använt bränsle, upparbetning och hantering av kärnämnen. Israels kärntekniska infrastruktur är koncentrerad, inbördes beroende och delvis exponerad ovan jord, medan dess stödsystem uppvisar sårbarheter som skiljer sig från dem hos dess mer tungt skyddade kärnanläggningar.

Denna bredare bild väcker viktiga frågor om motståndskraften i Israels kärntekniska infrastruktur inför Irans dokumenterade robotkapacitet, inklusive dess precisionsstyrda ballistiska robotar med fast bränsle och dess förmåga att penetrera även synnerligen sofistikerade luftförsvarssystem. Dessa sårbarheter undergräver också den eskaleringslogik som satts i rörelse av de två tidigare påtvingade krigen. En rouge-entitet som attackerar ett demokratiskt, suveränt lands kärntekniska anläggningar riskerar att bjuda in vedergällning mot sin egen strategiska infrastruktur. Men en attack mot Dimona som resulterar i ett betydande radiologiskt utsläpp skulle gå långt utöver en konventionell militär handling och potentiellt skapa konsekvenser med vidsträckt räckvidd.

Det är just därför åtskillnaden mellan Irans dokumenterade kapacitet och dess faktiska val är viktig. Under 40-dagarskriget slog iranska robotar mot områden nära Dimona snarare än mot själva kärntekniska anläggningen. De slog också mot ett raffinaderi och ett område utan att direkt attackera reaktorn. Teheran demonstrerade därmed sin räckvidd samtidigt som man avstod från att träffa reaktorn.

Spelet som startades, och vem som kan avsluta det

Händelseförloppet spelar roll. Den militära aggressionen mot Irans säkerhetsövervakade kärntekniska anläggningar inleddes INTE av Teheran. Den började med oprovocerade israeliska och amerikanska attacker mot Natanz, Fordow, Isfahan och Arak 2025 och 2026, åtföljda av upprepade deklarationer från israeliska och amerikanska ledare om att målet var att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen.

Liksom kärnteknisk infrastruktur i vilken annan entitet som helst kan Israels anläggningar inte anses immuna mot militära attacker. Deras geografiska koncentration väcker ytterligare frågor om deras strategiska sårbarhet. Detta är en beskrivning av den strategiska miljö som de två tidigare krigen har bidragit till att skapa.

Om det tredje kriget, som nu diskuteras, fortskrider mot Pickaxe Mountain, kommer Teheran att ha ytterligare skäl att betrakta det prejudikat som angreppen mot dess egen kärntekniska infrastruktur har etablerat som motivering för att utvidga omfattningen av potentiell vedergällning.

Det bör noteras att alla dessa anläggningar ligger i Negev, långt från något större befolkningscentrum och på avstånd från städerna och bosättningarna inne i de ockuperade territorierna, så att enligt denna läsning ingen fara skulle hota människorna, palestinier eller israeliska bosättare.

Å andra sidan har Dimona-komplexet aldrig placerats under IAEA:s säkerhetsövervakning, Israel har vägrat att ansluta sig till icke-spridningsavtalet, och platsens militära karaktär har dolts från internationell inspektion i sex decennier. Ansvaret för ett eventuellt utsläpp skulle enligt detta synsätt falla på den regim som i hemlighet byggde en osäkerhetsövervakad vapenanläggning i öknen.

 

[1] https://www.sipri.org/visualizations/2026/world-nuclear-forces-january-2026

[2] https://dickema.com/usas-politik-ar-papp-sten-marionetter-i-tjanst-hos-foretag-lobbygrupper-och-externa-intressen/

[3] https://www.presstv.co.uk/Detail/2026/11/01/779657/the-nuclear-glass-house-the-likely-iranian-response-to-further-attacks-on-its-nuclear-facilities

 

 

 

”Iran kommer att attackera israeliska kärnkraftsanläggningar om dess egna attackeras”

STOCKHOLM / 2026-10-25 / Allt tyder på att Trump och Netanyahu planerar att inleda ett tredje aggressionskrig mot Iran. Och denna gång talas det om att använda taktiska kärnvapen. Iran svarar att det kommer att attackera den enda nationen i mellanöstern som förfogar över kärnvapen, Israel men dess kärnkraftsanläggningar.

Kännare av situationen understryker att Iran, som står intakt, politiskt och militärt kommer att svara med kraft och att oljepriserna kan nå 180 dollar per fat medan elräkningarna för hushållen når nya svindlande höjder. Vad Europa upplever just nu i form av massprotester är bara en inledning på vad som kan komma.

Epsteinduons återvändsgränd

Under de senaste veckorna har Donald Trump och hans ”enda allierade”, för att använda Trumps egna ord om Netanyahu upprepade gånger hotat att återuppta attackerna mot Irans kärntekniska anläggningar – särskilt det underjordiska komplexet kopplat till kärnkraftsprogrammet, beläget på berget Kolang i mitten av landet.

Nyligen fördömde tolv länder, däribland Iran, Ryssland, Kina, Kuba och Pakistan, alla attacker eller hot mot kärntekniska anläggningar för fredlig användning under IAEA:s skyddsåtgärder.

Efter de USA-israeliska attackerna mot iranska kärnkraftsanläggningar i februari började Irans parlament utarbeta en nödplan för utträde ur Icke-Spridningsavtalet (NPT), eftersom medlemskapet inte hade lyckats skydda landets anläggningar.

Ett eventuellt återupptagande av attacker från USA och Israel skulle få ett fast och kraftfullt svar från Teheran, med ekonomiska konsekvenser som kan sträcka sig till regional och global skala. Men vilka scenarier överväger Teheran?

Irans svar

Det första scenariot är ett begränsat krig där USA attackerar Mount Kolang (internationellt känd som Mount Pickaxe) och annan infrastruktur, medan Iran svarar med missiler och drönare. Sammandrabbningarna kan pågå i flera dagar och påverka länder i regionen och amerikanska baser.

Trump skulle ensidigt kunna proklamera seger och presentera den påstådda förstörelsen av iranska kärnkraftsanläggningar som en politisk bedrift – utan att uppnå en avgörande strategisk seger.

Iran har samtidigt hävdat att attacker mot dess kärntekniska anläggningar inte kan förstöra dess kärnkraftsförmåga, eftersom den bygger på kunskap och humankapital. Frågor som Hormuzsundet, marinblockaden och kärnkraftsfallet skulle dock förbli olösta. Spänningen kan dra ut på tiden i månader och förvärra energikrisen och de diplomatiska svårigheterna, med risk för att ett begränsat krig övergår i en större konflikt.

I detta sammanhang uppgav den iranska tidningen Kayhan [1] att upprepade hot från USA och Israel om en militär offensiv mot Iran, inklusive en attack mot berget Kolang, skulle innebära ett kraftfullt och obevekligt svar från Iran mot israeliska kärnkraftsanläggningar.

I detta krig har USA försvagats kraftigt på energi- och vapenområdet. Kostnaden för konflikten har vida överträffat deras förväntningar, och Irans doktrin om asymmetrisk krigföring har neutraliserat deras vapenöverlägsenhet.

Under dessa omständigheter innebär upprepade hot från USA och Israel om militära attacker mot Iran, inklusive en attack mot berget Kolang, att de utsätter sig för ett hårt och obevekligt iranskt svar mot israeliska kärnkraftsanläggningar. USA och Israel vet att det är omöjligt att återgå till de gamla maktekvationerna”, hävdar tidningen Kayhan.

Utdraget eller begränsat krig?

Det andra scenariot är ett storskaligt krig som involverar Israel, med bombmål inne i Iran, och som kan pågå i månader. Detta alternativ verkar mindre troligt före valet i USA, eftersom det kan förändra landets politiska landskap, men det skulle få styrka efter valet, när resultatet och republikanernas framtid är kända.

Oljepriset var i fredags uppe i 119 dollar per fat, det högsta sedan i april, då USA/Israels angreppskrig pågick. Vid ett tredje krig kan Iran komma att klippa internetkablarna i sundet med fatala konsekvenser för världsekonomin.

Sammanfattningsvis uppstår två möjligheter: ett begränsat och kortfattat krig med symboliska mål före valet, och en bredare och mer utdragen konflikt med deltagande av Israel efter valet. Det första scenariot skulle lämna den nuvarande situationen praktiskt taget intakt, medan det andra skulle få mycket djupare konsekvenser.

I vilket fall som helst skulle ett begränsat krig inte lösa problem som energipriserna i väst, och ett storskaligt krig skulle få långsiktiga politiska och säkerhetsmässiga återverkningar.

De asymmetriska kostnaderna

Iran har en bred och mångsidig arsenal av attackmedel, inklusive ballistiska missiler, kryssningsmissiler och enkelriktade attackdrönare.

Irans asymmetriska fördel ligger i att landet inte behöver matcha USA i antal flygplan, luftöverlägsenhet, satellitteknik eller underrättelsenätverk för att lägga höga kostnader på motståndaren.

Överbefälhavaren för den iranska armén, generalmajor Amir Hatami, lyfte nyligen fram de iranska väpnade styrkornas beredskap för asymmetriskt krig. Under ett besök på ett av de offensiva drönarproduktionscentren hänvisade han till styrkornas nuvarande beredskapsnivå och insatskapacitet och framhöll att de fyra styrkor som utgör Islamiska republiken Irans armé är förberedda. Han påminde om att iranska styrkor i den tidigare asymmetriska konflikten kämpade med utrustning som överraskade fienden, som enligt honom fick ta emot hårda slag.

Generalen betonade att Iran har utvärderat sin fiendes kapacitet och insett att landet har betydande militära resurser. Med hänsyn till alla dessa faktorer har Iran förberett sig för ett asymmetriskt krig och utvecklat nödvändig utrustning för att hantera det.

”Energiinfrastruktur legitimt mål”

Experter betonar att Teheran inte kommer att stå passivt inför hot mot sin kärnkraftsinfrastruktur. Bland möjliga vedergällningsalternativ pekar de på storskaliga attacker mot energiinfrastrukturen i Israel och i länder som är värdar för amerikanska militärbaser, en geografisk expansion av konflikten till områden längre bort från Indiska oceanen och Medelhavet – och till och med till vissa delar av Europa – samt markoperationer mot amerikanska militära centra och installationer i regionen.

”De israeliska kärnkraftsanläggningarna”

Irans steg mot kärnvapenavskräckning kan också ses som ett möjligt scenario. En ledamot av det iranska parlamentets styrelse varnade också för de allvarliga konsekvenserna av varje aggression mot landets kärntekniska anläggningar.

– Om den andra sidan vidtar sådana åtgärder igen och till och med attackerar Irans kärnkraftsinfrastruktur, kommer Iran att betrakta den israeliska regimens kärnkraftsanläggningar som ett legitimt mål för att svara på sådan aggression, sade han.

Han förklarade att om attackerna upprepas kommer Irans mål att vara mycket bredare än tidigare, och att den islamiska republiken har fullständig frihet att svara. Han betonade också att Iran har ett brett utbud av alternativ och är berett att svara på alla potentiella aggressioner, och underströk att Trumps uttalanden inte kan hindra Teheran från att genomföra sina repressalier.

I detta sammanhang noterade USA-tidskriften Foreign Affairs [2] i en artikel publicerad den 20 oktober att kärnvapenavskräckning bygger på premissen att en angripare avstår från att attackera om kostnaderna för offensiven uppväger de potentiella fördelarna. Ur detta perspektiv är kärnvapen framför allt ett instrument för att modifiera motståndarens strategiska beräkningar, snarare än ett medel som nödvändigtvis är avsett att användas på slagfältet.

”Klippta internetanslutningar i sundet”

Möjliga alternativ inkluderar att störa internetanslutningar och dataöverföringsnätverk i Persiska viken, samt missil- och drönarattacker mot datacenter i olika länder – en möjlighet som Teheran har bekräftat vid flera tillfällen. Åtgärden skulle kunna orsaka internet- och kommunikationsstörningar, förseningar och högre kostnader vid dataöverföring samt störningar i molntjänster, e-handel och finansiella transaktioner.

Hormuz och stigande bränslepriser

Detta scenario är av enorm ekonomisk betydelse, eftersom Iran skulle kunna överföra de ekonomiska konsekvenserna av kriget från den militära sfären till den globala energimarknaden genom Hormuzsundet. En fjärdedel av världens olja passerar genom sundet, så varje störning av sjötrafiken på denna strategiska rutt kan leda till en kraftig ökning av råoljepriserna. Under februarikriget presenterade USA-tidningen Wall Street Journal till och med ett scenario där oljepriset skulle nå 180 dollar per fat [3].

USA:s kärnvapen mot Iran?

När det gäller möjligheten att USA tillgriper taktiska kärnvapen för att förstöra Irans kärntekniska infrastruktur, undersöker en analytiker varför de militära beräkningarna i Washington och Tel Aviv inte håller i detta scenario.

Med hänvisning till en av de hypotetiska attackerna mot de underjordiska anläggningarna på berget Kolang – som skulle syfta till att förstöra iransk kärnkrafts- eller missilinfrastruktur och som har diskuterats under de senaste månaderna i samband med en möjlig konflikt mellan Iran och USA – förklarade han att förespråkarna för detta scenario tror att Washington, med tanke på svårigheterna att förstöra anläggningarna med konventionella vapen, skulle kunna ta till taktiska kärnvapen.

Enligt analytikern är slutsatsen ogrundad ur militär synvinkel, eftersom frågan inte är begränsad till explosionens kraft. Man måste också beakta omfattningen av förutsebara skador, målets art, attackens operativa resultat och dess inverkan på motståndarens militära förmåga.

USA:s politiska och ekonomiska kostnader

US Congressional Budget Office (CBO) uppskattade att merkostnaden för USA:s militära operationer mot Iran uppgick till cirka 38 miljarder dollar den 1 augusti 2026. Siffran inkluderar drift- och ammunitionskostnader.

Irans fördel stärks när kostnaderna för kriget för motståndaren ökar utan att de skador landet självt lidit växer i samma takt eller med samma intensitet. Detta förhållande är viktigare än det absoluta kostnadstalet.

DICK EMANUELSSON

Källa: Hispan-TV

[1] https://en.irangate.news/kayhan-attack-on-mount-kulang-will-be-met-with-response-at-israels-nuclear-facilities/

[2] https://www.foreignaffairs.com/ukraine/strange-defeat-nuclear-deterrence-rose-gottemoeller#

[3] https://www.wsj.com/finance/commodities-futures/saudi-arabia-sees-a-spike-to-180-oil-if-energy-shock-persists-past-april-2fe729d7

Webb: https://dickema.com/iran-kommer-att-attackera-israeliska-karnkraftsanlaggningar-om-dess-egna-attackeras/