Kärnvapenavskräckning: Den USA-israeliska militära aggressionen öppnar för en debatt i Iran om att göra det otänkbara legitimt!

Den iranske analytikern och akademiska forskaren Nahid Poureisa, med inriktning på Västasien och Kina speglar nu debatten i Iran som kan öppna för det som USA-Israel säger sig vill förhindra; ett iranskt kärnvapenprogram

USA:s och Israels militära aggressionen mot Iran har fått vittgående konsekvenser som sträcker sig långt bortom slagfältet. Enligt Poureisas analys har attackerna, som skedde mitt under pågående förhandlingar, gett legitimitet åt just de utfall de syftade till att förhindra – och därmed omformat tre parallella utvecklingslinjer samtidigt.

För det första har Irans kärnvapenpolitik skiftat. En religionsedikt som länge förbjöd kärnvapen ifrågasätts nu alltmer öppet, från fredagsböner till parlamentet. Framstående politiska figurer och miljontals iranier kräver en ny försvarsdoktrin, och krav på utträde ur NPT (icke-spridningsavtalet för kärnvapen) blir alltmer framträdande.

För det andra har kriget påskyndat Irans förskjutning österut. Ryssland framträder som den främsta förmånstagaren, med ett allt tätare strategiskt och ekonomiskt samarbete kring gasledningar och transportkorridorer som gör länderna alltmer ömsesidigt beroende.

För det tredje har krigets ekonomiska kostnader – främst stigande oljepriser – slagit tillbaka mot USA:s inrikespolitik. Inför mellanårsvalen 2026 närmade sig oljepriset 120 dollar per fat, vilket höll inflationen uppe och pressade hushållen. Demokraterna tog kontroll över både senaten och representanthuset, och republikanerna – däribland JD Vance – pekade ut kriget som den avgörande orsaken.

Sammantaget visar de tre utvecklingslinjerna på en gemensam logik: kostnaderna för militär aggression kan i en sammankopplad värld till slut nå angriparens egen dörr, ofta på oväntade sätt.

Från Kuba till Iran

Nedan Poureisas uppriktiga analys som borde vara en varningsklocka för de mäktiga krafter, såväl i Washington, Tel Aviv som i Bryssel tror att de med munväder och bomber kan få den persiska nationen och folk till underkastelse, som om vi hade gått tillbaka i historien då kolonialmakterna delade upp världen mellan sig. Är det något de två krigen har bekräftat är att ”Iran är inte Venezuela”, som han uttryckte saken i en intervju, Irans utrikesminister.

Däremot har de två krigen tvingat folken i världen att tänka om.

Varför talar Trump nästan kärleksfullt med Demokratiska Folkrepubliken Koreas ledare medan samma politiska psykopat belägrar Kuba med målet att svälta folket till underkastelse?

I oktober 1962 accepterade Kuba Sovjetunionens tillbakadragandet av kärnvapen som just hade installerats på ön som ett avskräckande försvarsvapen mot en NY invasion av Kuba, en repetition av den invasion som USA organiserade i april 1961 i Grisbukten.

I dag står Iran inför ett liknande dilemma. Producera en bomb för att avskräcka folkmordets två utövare eller kan världen förmå de två att ingå en varaktig fred som inte går att sabotera. Trump vägrade certifiera avtalet (JCPOA) om Irans kärnenergiprogram i oktober 2017 och den 8 maj 2018 beslutade han att USA skulle dra sig ur avtalet.

Tre tomahawksmissiler raderade ut lågstadieskolan i Minab den 28 februari 2026 och 168 människor, majoriteten skolelever, massakrerades. Döm inte ett angripet folk som vägrar falla på knä inför angriparen om du inte själv befinner dig i samma situation.

Dick Emanuelsson

 

Kärnvapenavskräckning: Den amerikansk-israeliska militära aggressionen mot Iran gjorde det otänkbara legitimt

Den amerikansk-israeliska aggressionen mot Iran har eldat på krav på kärnvapenavskräckning, fördjupat Teherans strategiska band med Moskva och utlöst ekonomiska motreaktioner som omformat amerikansk inrikespolitik och lett till mellanårsvalförluster för republikanerna.

Av Nahid Poureisa

Från Studentdagen den 13 Aban i Iran, där folkmassor skanderade krav på Donald Trumps död och hämnd och bar paroller som förklarade att ”kärnvapenavskräckning är vår omistliga rättighet”, till Vladimir Putins möte i Kreml med Mohsen Rezaei och republikanernas historiska nederlag i de amerikanska mellanårsvalen – krigets spridningseffekter omformar tre utvecklingslinjer samtidigt.

Dessa utvecklingslinjer omfattar gränserna för Irans kärnvapenpolitik, djupet i det rysk-iranska strategiska partnerskapet och den ekonomiska kalkylen i amerikansk inrikespolitik.

Underliggande i de tre finns en dynamik som upprepade gånger förstärkts, nämligen att den amerikansk-israeliska militära aggressionen ger legitimitet åt just de utfall den syftar till att förhindra.

Urholkningen av kärnvapentabut:

Från marginellt krav till debatt inom etablissemanget

Under decennier begränsades Irans kärnvapenpolitik av en religiös edikt utfärdad av ledaren för den islamiska revolutionen, ayatolla Seyyed Ali Khamenei, som förbjöd utveckling och användning av kärnvapen.

I dag höjs dock röster från fredagsbönens predikstolar till gatudemonstrationer som uppmanar ledarskapet att överge sitt långvariga åtagande att inte utveckla kärnvapen. Miljontals iranier, tillsammans med lagstiftare och politiska figurer, kräver alltmer en beslutsam och snabb förändring av landets försvars- och kärnvapendoktrin.

På högsta politiska nivå blir förskjutningen allt tydligare. Irans sekreterare för det högsta nationella säkerhetsrådet, generalmajor Mohsen Rezaei, sade i en intervju i statlig television att ledarskapet diskuterade huruvida man skulle behålla sin kärnvapendoktrin från före kriget.

”Inget nytt beslut har fattats ännu”, sade han. ”Men naturligtvis är frågan nu om vi vill behålla samma doktrin som vi hade före kriget.”

Krav på att Iran ska dra sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT), som en gång var begränsade till den politiska marginalen, blir också alltmer framträdande i nationella medier.

I parlamentet har framstående figurer anslutit sig till debatten och hävdat att om Iran hade kärnvapen skulle dess motståndare inte våga attackera landet eller rikta in sig på dess ledare och vanliga medborgare, inklusive skolbarn.

Ebrahim Rezaei, ledamot av parlamentets nationella säkerhets- och utrikespolitiska kommission, sade i sina senaste uttalanden att även innan kriget påtvingades Iran, stödde 70 procent av iranierna tanken att skaffa kärnvapen som ett medel för att säkerställa avskräckning.

 

DEN UNDERLIGGANDE UPPFATTNINGEN blir allt tydligare: utan den ultimata avskräckningen kan Iran förbli sårbart för attacker från USA och Israel när som helst. Trump själv förstärkte denna uppfattning när han vid ett republikanskt konvent i september sa, att om Iran hade ett kärnvapen skulle han ”ringa ledaren artigt”.

Den strukturella konsekvensen är slående. Före attackerna i juni 2025 uppskattade IAEA att Iran hade 440 kg uran anrikat till 60 procents renhet, ett kort steg till de 90 procent som krävs för vapengradigt uran. Inget annat land har anrikat till en sådan nivå utan att producera ett vapen.

Cirka 42 kg räcker för ett vapen om det anrikas ytterligare; Irans lager är ungefär tio gånger så stort. Inspektörer drogs tillbaka efter den amerikansk-israeliska aggressionen och har sedan dess inte haft tillgång till Irans fyra deklarerade anrikningsanläggningar. IAEA:s rapport från september 2026 säger att man inte kan fastställa lagrets storlek eller plats. Iran producerade inga kärnvapen, men attackerades ändå.

För antiimperialistiska grupper globalt utgör de oprovocerade och olagliga amerikansk-israeliska attackerna, särskilt de som inträffade under pågående kärnebergiförhandlingar, en grov negation av principen att suveräna stater har rätt till självförsvar.

När diplomati bevisas vara ineffektivt medan bomberna faller, får kärnvapen som ”den ultimata försäkringen” förnyad legitimitet inom den antiimperialistiska diskursen. Detta är inte ett enkelt stöd för spridning; det är ett erkännande av ett strukturellt dilemma.

I en ordning där en kärnvapenmakt kan lansera förebyggande attacker mot en stat mitt under förhandlingar, betraktas kärnvapenupprustning som ett rationellt överlevnadsval.

Rysk-iransk sammanbindning:

Från strategiskt partnerskap till substantiellt ömsesidigt beroende

Kriget mot Iran har påskyndat landets förskjutning österut, där det villkorslösa Ryssland framträder som dess främsta allierade. Den 5 november 2026 träffade Rezaei, ordförande i Irans nationella säkerhetsråd Putin i Kreml och överlämnade ett meddelande från ledaren för den islamiska revolutionen, ayatolla Seyyed Mojtaba Khamenei.

Deras diskussioner fokuserade på det pågående kriget, Irans sju villkor för att inleda förhandlingar med USA, en naturgasledning från Ryssland till Iran och ett kontrakt för att bygga järnvägslinjen Rasht-Astara.

Betydelsen av denna agenda går långt bortom det symboliska språket i ett ”strategiskt partnerskap”. Gasledningen skulle inte bara bidra till att lindra Irans energibrist utan också positionera landet som en transitkorridor för rysk gas till grannstater, vilket ytterligare sammanflätar de två ländernas energiintressen.

Transportkorridoren skulle samtidigt integrera Iran i ett regionalt logistiknätverk som är mindre exponerat för västerländska sanktioner. I en tid då kriget ytterligare isolerar Iran från det internationella systemet, bär dessa alltmer bindande ekonomiska band existentiell brådskande karaktär.

Ekonomisk motreaktion och valuppgörelse:

Vances ”begränsa förlusterna”

Krigets mest direkta ekonomiska överföringsmekanism har varit oljepriserna, som närmade sig 120 dollar per fat på tröskeln till mellanårsvalen.

Brent råolja hade nått en högsta nivå i slutet av oktober på nära 118 dollar, medan terminer hoppade till 106,61 dollar den 3 november, dagen innan amerikanerna gick till valurnorna, efter nya amerikanska attacker mot Irans Qeshm-ö. OPEC:s korgpris hade legat på 115,86 dollar i slutet av oktober.

För amerikanska hushåll höll bränslekostnaderna på dessa nivåer inflationen uppe, pressade realinkomsterna och lämnade Federal Reserve med litet utrymme att sänka räntorna.

De politiska konsekvenserna av denna ekonomiska kedja blev uppenbara den 3 november 2026. Demokraterna återtog kontrollen över både senaten och representanthuset och säkrade minst 54 senatsplatser och 248 platser i representanthuset, enligt prognoser.

Resultatet överträffade förväntningarna på en ”blå våg”, och vissa beskrev det som en ”blå tsunami”. Trump själv – liksom hans nära medarbetare och barn – medgav att kriget mot Iran och den resulterande ökningen av bensinpriserna hade bidragit till nederlaget.

JD Vances svar var särskilt direkt. I ett långt inlägg på X morgonen efter valet skrev han: ”Den verkliga anledningen till att vi förlorade är uppenbar för nästan alla. Anledningen till att vi förlorade är kriget”. Han tillade: ”Om du vill hävda att det var värt det, att förlora senaten under de kommande sex åren var värt det, gör då det”.

 

MED STÖD AV FOKUSGRUPPSFORSKNING beskrev Vance fyra prioriteringar för republikaner som söker att vinna tillbaka missnöjda väljare: att avsluta kriget, att ta itu med levnadskostnader och inflation, att sätta Amerika först och att förändra landets relation till den israeliska regimen.

Vances uppmaning att ”begränsa förlusterna” har brett tolkats som ett försök att positionera sig för en presidentvalskampanj 2028. Men den bredare betydelsen ligger någon annanstans: ett krig i Västasien, överfört genom det vardagliga ekonomiska trycket av högre oljepriser, blev en faktor som omformade maktbalansen i den amerikanska kongressen.

Republikanska lagstiftare letar nu efter syndabockar, där krigssekreterare Pete Hegseth framträder som ett mål och Marco Rubio rapporteras möta press att avgå.

Trump själv tillskrev nederlaget att han ”inte stod på valsedeln”. Oavsett de konkurrerande förklaringarna till resultatet har valet blottlagt de inrikespolitiska kostnaderna för en utländsk militär offensiv som bidrog till stigande bränslepriser och levnadskostnader.

Utvecklingslinjer och den enhetliga logiken i spel

Sammantaget avslöjar dessa tre utvecklingslinjer en gemensam underliggande logik. Den amerikansk-israeliska militära aggressionen undergrävde det strategiska skälet för Irans kärnvapenåterhållsamhet och förvandlade ett vapenprogram som en gång behandlades som tabu till ett alltmer diskutabelt politiskt alternativ.

I global antiimperialistisk diskurs försvagade attackerna också den moraliska kraften i icke-spridningsnormerna och gav ny tyngd åt argumentet att ”suveräna stater behöver kärnvapen för att överleva”.

Ekonomiskt överfördes krigets kostnader genom energipriser till befolkningar runt om i världen, inklusive amerikanska väljare, vilket bidrog till en valmässig motreaktion.

Iran sökte medvetet driva kostnaderna för aggressionen tillbaka in i USA-imperialismens inrikespolitik. Republikanernas nederlag är inte slutpunkten för denna dynamik, utan dess tydligaste demonstration av att kostnaderna för militär aggression i en djupt sammankopplad värld till slut kan nå angriparens egen dörr, ofta på oväntade sätt.

Detta är den framväxande berättelsen om Irans uppkomst som en makt formad av krigets aska och blod.

Källa: https://www.presstv.co.uk/Detail/2026/11/08/780241/nuclear-deterrence-the-us-israeli-military-aggression-against-iran-made-the-unthinkable-legitimate

* Nahid Poureisa är en iransk analytiker och akademisk forskare med inriktning på Västasien och Kina.

Läs mer:

fredag 6 november 2026

Tucker Carlson: USA kan komma att inleda en kärnvapenattack mot Iran inom de närmaste dagarna

https://irandickema.blogspot.com/2026/11/tucker-carlson-usa-kan-komma-att-inleda.html

onsdag 4 november 2026

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen”

https://irandickema.blogspot.com/2026/11/hur-fornyad-amerikansk-israelisk.html

söndag 25 oktober 2026

”Iran kommer att attackera israeliska kärnkraftsanläggningar om dess egna attackeras”

https://irandickema.blogspot.com/2026/10/iran-kommer-att-attackera-israeliska.html

 

Det gula fältet visar hur långt avfallet kan nå.

Tucker Carlson: USA kan komma att inleda en kärnvapenattack mot Iran inom de närmaste dagarna

AV DICK EMANUELSSON

STOCKHOLM / 2026-11-06 / ”Personer som följer situationen noga säger att Trump sannolikt kommer att fatta beslut senast nästa helg om huruvida han ska använda kärnvapen eller inte”, , skrev Carlson på sitt X-konto den 1 november.

USA-journalisten Tucker Carlson antyder och hänvisar till källor med insyn i frågan, att USA kan komma att inleda en kärnvapenattack mot Iran inom de närmaste dagarna.

Att Iran var den verklige vinnaren i USA-valet, i allians med det palestinska motståndet, är det få som ifrågasätter. Trumps krigskalkyler och hans krigsminister, som ingen kan anklaga för att representera en högre form av intelligens gick bet på att knäcka `nöten´ Iran, såväl militärt men framför allt politiskt.

En stor del av ungdomen i USA har med hjärtat och hjärnan öppet stött den palestinska motståndskampen mot folkmordets koloniala Israel, medan den äldre arbetande befolkningen röstade med magen och plånboken, där höga bränslepriser på 115-120 dollar per fat som orsakades av Irans kontroll av Hormozsundet, har medfört en katastrof för många ES-familjers ekonomin.

Militärt har det oprovocerade barbariska kriget mot Iran också inneburit ett dråpslag. I juni 2025 och ännu mer från den 28 februari i år tills ett darrigt eld-upphör 40 dagar senare kunde inte Trump knäcka Iran. I stället enades det persiska folket kring sin regering för att göra motstånd mot den person som tror att han är ”Planetens Monark”, arrogant och rent av för jä-ig i folks ögon. Saldot stod att läsa på nyhetstablåerna på morgonen den 5 november.

Den sionistiska lobbyn bakom

Tucker Carlson tvekar inte det minsta med att peka ut den kraft som driver på ett kärnvapenkrig mot Iran:

”Under press från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kan Trumps administration vara bara några dagar från att inleda en kärnvapenattack mot Iran. Målet skulle vara berget Pickaxe i centrala Iran, där israelisk underrättelsetjänst hävdar att den iranska regeringen har återupptagit sitt kärnvapenberikningsprogram”.

”Personer som följer situationen noga säger att Trump sannolikt kommer att fatta beslut senast nästa helg om huruvida han ska använda kärnvapen. Det vill säga den 7 november, om sex dagar. Man måste ändå erkänna att han åtminstone tvekar”, tillade han.

Carlson förklarade att inga konventionella vapen i USA:s arsenal kan penetrera den solida graniten för att förstöra de tunnlar där USA och Israel hävdar att berikningen äger rum. ”Det enda militära alternativet är en kärnvapenattack, något som Netanyahu envist har drivit på för. 'Bibi [Benjamin Netanyahu] ringer Trump varje dag för att prata om detta', kommenterar en välunderrättad observatör”, hävdade Carlson.

Berget Pickaxe i centrala Iran. Den enda stat i Mellanöstern som har kärnvapen, enligt Sipri är Israel, uppskattningsvis 100 kärnstridsspetsar. Trump bröt ensidigt avtalet med IAEA 2018. Israel har inte ratificerat några avtal om icke-spridning och vägrar låta IAEA besöka dess kärnenergikomplex. 

Netanyahu ”trängd och desperat”

Samtidigt påpekade han att Netanyahu själv ”befinner sig trängd och desperat” efter förra veckans valresultat och ”inte kan bilda regering om inte Trump ingriper direkt i israelisk politik”. Om han upphör att vara premiärminister ”kommer han att möta vanära, rättsliga utredningar och möjligen fängelse”, hävdade Carlson.

Övriga historiska allierade till USA i Mellanöstern är ”skräckslagna” inför utsikten av ytterligare krigseskalering, uppgav Carlson. Han säger att Netanyahu den 27 september i hemlighet reste till Abu Dhabi för att försöka övertyga Förenade Arabemiraten att ansluta sig till hans ansträngningar för en avgörande attack mot Iran, och att emiratierna vägrade.

”Tredje världskriget skulle vara oundvikligt”

”Det radioaktiva nedfallet från en markexplosion vid berget Pickaxe skulle förorena Persiska viken och förgifta vattenförsörjningen för 100 miljoner människor”, tror Carlson.

Men enligt en karta som publicerades i dagarna visar den att avfallet kan nå så långt som bort till Indien och Pakistan. Dessutom varnar Carlson för att en amerikansk attack skulle skapa ett farligt prejudikat som kan förvärra situationen globalt. ”Efter den första kärnvapenattacken skulle det tredje världskriget vara oundvikligt. Det skulle bli ett kort och avgörande krig”, avslutade Carlson.

Trump hotade under ett möte i New York med företrädare för länder i Mellanöstern vid sidan av FN:s generalförsamling den 22 september med att attackera berget Pickaxe i Iran om Washington upptäcker aktivitet på platsen. ”Vi kanske måste spränga berget Pickaxe i luften. Vi ser inte mycket aktivitet där, men om vi gör det kommer vi att spränga det omedelbart”, uttryckte USA:s president.

Språkröret för det iranska revolutionsgardet, Hossein Mohebbi, reagerade med att förklara att Iran kommer att försvara sig med kraft om USA attackerar platsen.

– Jag kan inte uttala mig om huruvida det finns något vid berget Pickaxe, men om USA skulle vilja attackera vårt land vid någon punkt, vare sig vid berget Pickaxe eller någon annanstans, kommer vi att försvara oss kraftfullt, sade han.

Ingen tvekar på sanningshalten av hans ord, inte minst generalerna i Pentagon som tillsammans med CIA rekommenderade Trump att INTE attackera Iran förra året.

Kritisk granskning av ”möjligheten att Trump och Netanyahu använder kärnvapen”

Netanyahus ”desperation” förklarar hans motiv men inte Trumps beslut

Carlsons analys av Netanyahus inrikespolitiska dilemma har visst stöd. Efter valet förlorade Netanyahus block sin majoritet, 53 mandat mot de 61 som krävs för majoritet, och oppositionsblocket har svårt att bilda regering, vilket gör att Netanyahu kan fortsätta som övergångspremiärminister men står inför allvarliga rättsliga risker. Men Netanyahus behov av krig för att överleva politiskt är inte detsamma som att Trump är villig att förse honom med ett kärnvapenkrig. Att använda kärnvapen mot Iran skulle vara den första kärnvapenanvändningen i strid sedan 1945, och skulle oåterkalleligt förändra den globala strategiska balansen – detta ligger långt utanför ramen för ”hjälpa en allierad att behålla makten”.

Skrämselballong från den egna administrationen” är en rimlig tolkning. Carlson är inte vilken röst som helst – han är en före detta Fox News-profil med direktlinje till Trumps krets, och hans inlägg på X fungerar ofta som ett slags testballong: man släpper ett extremt scenario, ser hur marken reagerar, och kan sedan antingen backa (”det var aldrig på tal”) eller eskalera (”vi har varit tydliga hela tiden”). I det här fallet är det dessutom anmärkningsvärt att Carlson själv skriver att Trump ”åtminstone tvekar” och lyssnar på Vance och Witkoff – det är knappast ett hot, utan snarare en intern påtryckning riktad mot Netanyahu. Budskapet kan alltså vara dubbelt: utåt avskräckning, inåt markering att Netanyahu pressar för hårt.

”I Trumps fall kan man inte utesluta något” är också sant, men det bör preciseras. Det som gör Trump oberäknelig är inte i första hand att han skulle vilja använda kärnvapen – han har tvärtom upprepade gånger sagt nej, och hans instinkt är affärsmässig: ett kärnvapenkrig är den sämsta tänkbara affären, med globalt fördömande, kollapsade marknader och ingen ”vinst” att skryta med. Det oberäkneliga ligger snarare i tröskelhanteringen: han kan mycket väl godkänna en begränsad konventionell strike mot Pickaxe, eller en ”signalattack” någon annanstans, och sedan låta retoriken glida. Risken är inte att han vaknar en morgon och trycker på knappen, utan att en eskalerande spiral – israelisk press, iransk vedergällning, ett misstag i luften – gradvis flyttar gränsen för vad som känns ”proportionerligt”.

LÄS MER:

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen”
https://dickema.com/hur-fornyad-amerikansk-israelisk-aggression-mot-iran-kan-satta-israels-karntekniska-infrastruktur-i-skottlinjen/

”Iran kommer att attackera israeliska kärnkraftsanläggningar om dess egna attackeras”
https://dickema.com/iran-kommer-att-attackera-israeliska-karnkraftsanlaggningar-om-dess-egna-attackeras/

 

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen”

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärnkrafts infrastruktur i skottlinjen”

Förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Irans kärntekniska anläggningar kan utlösa starkare vedergällning och blottlägga Israels hemliga kärntekniska infrastruktur för förkrossande iranska robotangrepp, skriver Arman Shariati, på den iranska tevekanalen Press-TV.

Trump och Netanyahu har metodisk och systematiskt hävdat, till skillnad mot IAEA, att Iran är på väg att skaffa sig kärnvapen, trots att inga som helst bevis finns för denna anklagelse.

Shariati citerar det av hela världen erkända och Sverigebaserade Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) som i januari 2026 ”förfogade Israel över cirka 90 kärnstridsspetsar, jämte lager av klyvbart material som potentiellt räcker för att producera en betydligt större arsenal. Reaktorn, som byggdes med franskt bistånd och varit i drift sedan tidigt 1960-tal, är en tungvattenanläggning med naturligt uran, historiskt förknippad med produktion av plutonium och tritium. Dess roll inom Israels kärntekniska program har länge varit föremål för öppna källors analyser och internationell granskning” [1].

Nej till icke-spridningsavtalet

Shariati konstaterar också att det israeliska Dimona-komplexet aldrig har placerats och gått under IAEA:s radar och säkerhetsövervakning. Tvärtom har Israel konsekvent vägrat att ansluta sig till icke-spridningsavtalet, och platsens militära karaktär har dolts från internationell inspektion i sex decennier.

Ansvaret för ett eventuellt utsläpp, vid en iransk vedergällningsaktion, skulle enligt detta synsätt falla helt på den regim som i hemlighet byggde en vapenanläggning undandraget från all internationell säkerhetsövervakning i öknen.

Det handlar om Bödel och offer, Orsak och Verkan.

Det bör varje ”social kommunikatör”, som vi journalister kallas ha framför näthinnan nu när Trump, fullständigt ansvarslöst tre gånger om dagen gör uttalanden om kommande krig mot det folk och stat som vann 1:a ronden mot mannen i Vita Huset som gick ett förkrossande valnederlag till mötes den 3 januari 2026 efter att ha brutit alla sina vallöften om fred i världen och en blomstrande ekonomi. Jo, för det militärindustriella komplexet har det varit ett rent ”Klondyke” att göra slut på stora militära reserver i ett krig mot Iran som, om det utlöses en tredje gång, kan sluta med en förskräckelse, som såväl CIA som Pentagon varnade Trump för redan innan det första kriget i juni 2025.

En atombomb?

Men, donatorerna från den sionistiska lobbyn i USA är de som fattar det avgörande beslutet, menade den spanske journalisten och historikern Cesar Vidal, bosatt i USA sedan många år. De är i samspel med Netanyahu som ”varje dag ringer Trump och kräver att han ska gå i krig mot Iran [2].

Tucker Carlson å sin sida, säger sig ha anonyma insidekällor som påstår att Trumps sista utväg är att atombomba Pickaxe Mountain. Sist gång fälldes 14 bomber utan större inverkan på anläggningen. En atombomb över denna anläggning öppnar inte bara för en legitimering av användandet av kärnvapen, och de må kalla dem taktiska kärnvapen eller vad de vill, utan för ett tredje världskrig som ingen av planetens stater och folk överlever.

Psykopaten i Vita Huset leker definitivt, inte med elden utan med världens framtid.

Dick Emanuelsson

KLICKA FÖR STORT FORMAT

”Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen”

Av Arman Shariati, Press-TV [3]

Under det 12 dagar långa påtvingade kriget i juni förra året slog israeliska flygplan, följda av amerikanska B-2-bombplan, i snabb följd till mot Khondab-reaktorn, anrikningsanläggningen i Natanz, anrikningsanläggningen i Fordow och kärnteknikcentret i Isfahan. Enbart den så kallade ”Operation Midnight Hammer” uppges ha omfattat användning av minst fjorton GBU-57A/B bunkerbrytande bomber och ubåtsavfyrade Tomahawk-robotar mot de tre iranska anläggningarna i centrala Iran.

Under det 40 dagar långa påtvingade krig som inleddes i februari i år attackerades iranska kärntekniska anläggningar ännu en gång, bland annat Khondab-reaktorn nära Arak – i det mest öppet deklarerade och olagliga angreppet mot IAEA-säkerhetsövervakad kärnteknisk infrastruktur i modern historia.

Aldrig tidigare hade de deklarerade, övervakade och fredliga kärntekniska och vetenskapliga anläggningarna i en icke-kärnvapenstat som är part i icke-spridningsavtalet (NPT) attackerats så öppet av kärnvapenbeväpnade rouge-entiteter, medan IAEA-kameror och -sigill installerade på platserna dokumenterade mörkret som sänkte sig över några av världens mest noggrant övervakade anläggningar.

Den islamiska revolutionens ledare, ayatolla Seyyed Ali Khamenei, som hade utfärdat en religiös dom mot kärnvapen, martyriserades i de inledande attackerna i 2026 års krig. Iran avbröt snabbt sitt samarbete med IAEA i juli 2025 och har ännu inte återupptagit det fullt ut, mot bakgrund av fortsatt amerikansk krigshets och FN:s kärnkraftsorgans icke konstruktiva och politiska hållning.

Efter det internationella tystandet inför det oprovocerade och olagliga aggressionskriget mot Iran, och misslyckandet med att tvinga Teheran till kapitulation, diskuterar de amerikanska och israeliska regimerna nu öppet ytterligare attacker mot iranska anläggningar, där namnet ”Pickaxe Mountain” allt oftare nämns som ett potentiellt mål.

Natanz-anläggningen och bergskammen som kallas Kuh-e Kolang Gaz Lā, eller ”Hackeberget”, ligger ungefär 1,5–2 km söder om denna. Analytiker bedömer att det nya tunnelkomplexet ligger begravt cirka 100 meter in i graniten.

Nästa mål, och varför bombning av
det inte kommer att spela någon roll

Pickaxe Mountain, även känt som Kuh-e Kolang Gaz Lā, är en hård granitås belägen cirka två kilometer söder om Natanz, i provinsen Isfahan. Iran har tillbringat år med att gräva ut ett omfattande tunnelsystem under åsen, uppskattat att sträcka sig cirka 100 meter under jord – omkring 20 meter djupare än Fordow.

USA:s president Donald Trump har upprepade gånger hotat att bomba platsen. I oktober 2026 hävdade han offentligt att Washington övervakar aktivitet vid Pickaxe Mountain och tre andra platser, och sade till reportrar att han inte utesluter ännu en militär kampanj, kanske ”ännu en liten Epic Fury”.

Irans svar har varit entydigt: varje attack mot Pickaxe Mountain kommer att mötas med ett avgörande och förkrossande svar. Men det finns ett djupare problem med hela premissen för en sådan kampanj, ett som arkitekterna bakom de två tidigare krigen aldrig har behandlat på ett tillfredsställande sätt.

Ett lands kunskap om urananrikning och centrifugproduktion kan inte förstöras genom bombning. Även en lyckad attack mot Pickaxe Mountain – ett högst osäkert scenario med tanke på anläggningens djup och den omgivande graniten – skulle göra föga för att eliminera Irans inhemska och ogenomträngliga kärntekniska kapacitet. De viktigaste komponenterna i den kapaciteten är dess utbildade personal, tekniska dokumentation och industriella know-how, vilka alla har blivit djupt institutionaliserade i hela landet.

Irans dokumenterade
kapacitet och tydliga varning

Irans varning vilar inte enbart på retorik utan på det militära facit från de två tidigare krigen. I mars 2026, efter israeliska attacker mot iranskt territorium och kärntekniska anläggningar, slog iranska ballistiska robotar mot områden kring Dimona och Arad i de södra delarna av de ockuperade (palestinska) territorierna. Även om robotarna inte var avsedda att penetrera Shimon Peres Negev Nuclear Research Center, träffade de strukturer bara några kilometer från reaktorn – en tydlig varning.

I en annan demonstration av sin räckvidd slog iranska robotar till mot Bazan-oljeraffinaderiet i Haifa. 2025 års 12-dagarskrig hade redan visat en liknande förmåga, då ett iranskt robotangrepp orsakade omfattande skador på Haifas raffinaderi och tvingade fram ett driftstopp.

I mars föll iranska robotar nära Dimona som vedergällning för de israeliska anfallen.

Det som gör denna utveckling militärt betydelsefull är misslyckandet för den omfattande försvarsarkitektur som utformats just för att förhindra sådana vedergällningsattacker. Israels flerlagers luftförsvar, inklusive Arrow-2 och Arrow-3, David's Sling, USA-levererade THAAD-batterier, Patriotsystem och amerikanska Aegis-utrustade krigsfartyg i Medelhavet, är integrerat med mark- och rymdbaserade system för tidig varning och spårning. Det är utan tvekan den mest sofistikerade och dyraste luftförsvarsarkitektur som någonsin satts in. Ändå lyckades Iran avfyra precisionsstyrda ballistiska robotar med fast bränsle mot känsliga platser inne i de ockuperade territorierna med ett relativt litet antal projektiler.

Det operativa facit från mars 2026, inklusive raffinaderiangreppet och demonstrationen av roboträckvidd nära Dimona, besvarade en kritisk fråga: Teheran har förmågan att penetrera israeliskt försvar och slå mot strategiskt känsliga platser. Hittills har man avstått från att direkt träffa Dimona-reaktorn själv. Den återhållsamheten bör förstås ses som ett strategiskt val, inte som bevis på oförmåga att nå anläggningen.

Varför Dimona inte är Fordow

Debatten i västerländska huvudstäder om Irans sårbarhet för bunkerbrytande bomber har en till stor del förbisedd motpart: Israels egna strategiska sårbarheter. Iran är ett vidsträckt land, cirka 1,6 miljoner kvadratkilometer stort, med sin fredliga och vetenskapsinriktade kärntekniska infrastruktur utspridd över många platser, inklusive Natanz, Fordow, Isfahan, Arak, Bushehr-kusten och på senare tid Pickaxe Mountain. Dessa anläggningar är åtskilda av hundratals kilometer, vilket gör landets kärntekniska infrastruktur geografiskt utspridd och svårare att slå ut genom en koncentrerad och flerlagrad militär aggression.

De israeliskt ockuperade territorierna är jämförelsevis mindre till ytan och regimens kärntekniska infrastruktur är betydligt mer koncentrerad. Dess huvudsakliga kärntekniska anläggning ligger vid Shimon Peres Negev Nuclear Research Center, cirka 13 kilometer från staden Dimona. Enligt öppna källors analyser och uttalanden från experter bekanta med platsen består komplexet av flera strukturer, så kallade Machon-anläggningar, fördelade över ett område på cirka 36 kvadratkilometer i Negev. Anläggningen omges av omfattande militär infrastruktur, inklusive elektrifierade stängsel, patrullvägar och luftförsvarssystem.

I januari 2026 uppskattade Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) att Israel förfogade över cirka 90 kärnstridsspetsar, jämte lager av klyvbart material som potentiellt räcker för att producera en betydligt större arsenal. Reaktorn, som byggdes med franskt bistånd och varit i drift sedan tidigt 1960-tal, är en tungvattenanläggning med naturligt uran, historiskt förknippad med produktion av plutonium och tritium. Dess roll inom Israels kärntekniska program har länge varit föremål för öppna källors analyser och internationell granskning.

Den strategiska poängen är inte att Iran nödvändigtvis skulle behöva förstöra Dimona-komplexet helt och hållet. Snarare skapar koncentrationen och det inbördes beroendet i Israels kärntekniska infrastruktur sårbarheter av ett annat slag än dem som Iran står inför. Störningar i kritisk stödinfrastruktur, industriell kapacitet och tillhörande anläggningar kan få konsekvenser som sträcker sig långt bortom den omedelbara skadan och potentiellt påverka kontinuiteten i Israels kärntekniska program i åratal.

Reaktorn och dess stödinfrastruktur

Tungvattenreaktorn intar en central plats i utvecklingen av Israels kärntekniska program. Dess drift är beroende av ett bredare nätverk av stödinfrastruktur, industriell kapacitet, underhållssystem och specialiserade anläggningar. Dessa funktioner är sammankopplade, vilket innebär att den övergripande anläggningens motståndskraft inte enbart beror på skyddet av reaktorn i sig utan också på att det vidare komplexet fortsätter att fungera.

Denna åtskillnad är viktig när man jämför Irans och den israeliska regimens strategiska sårbarheter. Kärnteknisk infrastruktur definieras inte enbart av det fysiska skyddet av en reaktor eller anrikningsanläggning. Den omfattar också de industriella, vetenskapliga och logistiska system som upprätthåller ett lands kärntekniska kapacitet över tid.

Satellitbild av Dimona-reaktorblocket, där kyltornet, byggnaden för lyftutrustning/arbete och lagring, samt anläggningarna för avfallsbassänger är markerade med färgade ramar.

Upparbetnings- och komponentkomplexet

Detta är hjärtat i det israeliska kärnvapenprogrammet. Upparbetningsanläggningen utvinner plutonium ur Dimonas avfall, jämte produktion av litiumdeuterid- och berylliumkomponenter för kärnvapen. Utbyggnaderna runt omkring är också operativt betydelsefulla.

Satellitbild av upparbetnings- och komponentkomplexet

Litium- och bränslestavsproduktion

Detta är en till stor del ytlig anläggning som producerar rålitium och litiumdeuterid för den föregående anläggningen, samt de naturliga uranbränslestavar som försörjer Dimona-reaktorn. Eftersom så mycket av den ligger ovan jord är den bland de mer exponerade noderna på platsen.

Produktion av litium och bränslestavar

Vattenrening och uranåtervinning

Denna anläggning behandlar avloppsvatten från upparbetningskomplexet och återvinner uran ur det. Förlust av den försämrar indirekt upparbetnings- och komponentkomplexets drift.

Andra anläggningar i Shimon Peres-komplexet omfattar aluminiumbeklädnadsproduktion för bränslestavar, laser- och gascentrifuganrikning, produktion av utarmat uranmetall samt forsknings- och utvecklingsfunktioner. Öppna källors analyser identifierar ytterligare högvärdiga punkter bland dem vars förlust skulle få följder för hela komplexet.

Den inneboende svagheten

Dimona-komplexet är inte bara en reaktor som kan stängas av eller göras irrelevant genom en enda attack. Det är en integrerad kärnteknisk anläggning som omfattar flera funktioner kopplade till lagring av använt bränsle, upparbetning och hantering av kärnämnen. Israels kärntekniska infrastruktur är koncentrerad, inbördes beroende och delvis exponerad ovan jord, medan dess stödsystem uppvisar sårbarheter som skiljer sig från dem hos dess mer tungt skyddade kärnanläggningar.

Denna bredare bild väcker viktiga frågor om motståndskraften i Israels kärntekniska infrastruktur inför Irans dokumenterade robotkapacitet, inklusive dess precisionsstyrda ballistiska robotar med fast bränsle och dess förmåga att penetrera även synnerligen sofistikerade luftförsvarssystem. Dessa sårbarheter undergräver också den eskaleringslogik som satts i rörelse av de två tidigare påtvingade krigen. En rouge-entitet som attackerar ett demokratiskt, suveränt lands kärntekniska anläggningar riskerar att bjuda in vedergällning mot sin egen strategiska infrastruktur. Men en attack mot Dimona som resulterar i ett betydande radiologiskt utsläpp skulle gå långt utöver en konventionell militär handling och potentiellt skapa konsekvenser med vidsträckt räckvidd.

Det är just därför åtskillnaden mellan Irans dokumenterade kapacitet och dess faktiska val är viktig. Under 40-dagarskriget slog iranska robotar mot områden nära Dimona snarare än mot själva kärntekniska anläggningen. De slog också mot ett raffinaderi och ett område utan att direkt attackera reaktorn. Teheran demonstrerade därmed sin räckvidd samtidigt som man avstod från att träffa reaktorn.

Spelet som startades, och vem som kan avsluta det

Händelseförloppet spelar roll. Den militära aggressionen mot Irans säkerhetsövervakade kärntekniska anläggningar inleddes INTE av Teheran. Den började med oprovocerade israeliska och amerikanska attacker mot Natanz, Fordow, Isfahan och Arak 2025 och 2026, åtföljda av upprepade deklarationer från israeliska och amerikanska ledare om att målet var att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen.

Liksom kärnteknisk infrastruktur i vilken annan entitet som helst kan Israels anläggningar inte anses immuna mot militära attacker. Deras geografiska koncentration väcker ytterligare frågor om deras strategiska sårbarhet. Detta är en beskrivning av den strategiska miljö som de två tidigare krigen har bidragit till att skapa.

Om det tredje kriget, som nu diskuteras, fortskrider mot Pickaxe Mountain, kommer Teheran att ha ytterligare skäl att betrakta det prejudikat som angreppen mot dess egen kärntekniska infrastruktur har etablerat som motivering för att utvidga omfattningen av potentiell vedergällning.

Det bör noteras att alla dessa anläggningar ligger i Negev, långt från något större befolkningscentrum och på avstånd från städerna och bosättningarna inne i de ockuperade territorierna, så att enligt denna läsning ingen fara skulle hota människorna, palestinier eller israeliska bosättare.

Å andra sidan har Dimona-komplexet aldrig placerats under IAEA:s säkerhetsövervakning, Israel har vägrat att ansluta sig till icke-spridningsavtalet, och platsens militära karaktär har dolts från internationell inspektion i sex decennier. Ansvaret för ett eventuellt utsläpp skulle enligt detta synsätt falla på den regim som i hemlighet byggde en osäkerhetsövervakad vapenanläggning i öknen.

 

[1] https://www.sipri.org/visualizations/2026/world-nuclear-forces-january-2026

[2] https://dickema.com/usas-politik-ar-papp-sten-marionetter-i-tjanst-hos-foretag-lobbygrupper-och-externa-intressen/

[3] https://www.presstv.co.uk/Detail/2026/11/01/779657/the-nuclear-glass-house-the-likely-iranian-response-to-further-attacks-on-its-nuclear-facilities